Vem är villolärare?

Publicerad 2015-04-26

Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla i ett visst mått av villfarelse

När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör, och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror allt och hoppas allt.

Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns motsägelsefullt.

Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin egen gudsbild.

Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.

Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än renlärighet.

Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2 Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och trampas ner, Matt 5:13.

För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå upp för den i alla lägen.

När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.

En villolärare är inte en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod. Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit bedragna.

Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav. Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.

Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en del brister i kunskapen?

Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?

Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.

Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?

När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok "Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")

Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning. Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.

Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?

Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!

Madeleine.wallgren@gmail.com

www.vingarden.org

Fruktan för villfarelse - större hot än villfarelsen i sig?

Det lär finnas 366 bibelverser som handlar om fruktan (lite olika beroende på översättning). Fruktan är uppenbarligen en allvarlig fiende som den troende ständigt bör vara uppmärksam på. Fruktan begränsar våra liv. Om fruktan får härja fritt skär den av det ena området efter det andra. Fruktan stjäl vår frid, vår frihet, vår glädje, vår trygghet i Gud, vår frimodighet, vår tro, ja, allt som gör livet värt att leva.

Fruktan för villfarelse är en variant på temat som djävulen använder. När denna fruktan fått ingång hos den troende skapas ett filter som gör att man inte förutsättningslöst kan lyssna på en förkunnelse eller läsa en bok. Istället söker man efter felaktigheter. Man söker efter allt som inte stämmer med den egna renlärighetsmallen. I början kanske denna skanning sker medvetet, men snart går den på utan eftertanke.

Vaksamhet är bra. Men fruktan är inte bra.

En del går så långt att de sprider villfarelsestämpel på varje förkunnare som råkar säga fel i något sammanhang.

Tänk om du har missförstått förkunnelsen? Detta är vanligare än man kanske tror. Man tolkar det man hör genom sina egna referensramar. Både ord, uttryckssätt och kroppsspråk kan så lätt misstolkas.

Tänk om renlärighetsmallen man så krampaktigt håller fast vid har smärre brister? Ingen har fullt ljus över allt. Ödmjukhet är en dygd. En besser-wisser-mentalitet målar lätt in sig i ett hörn med sin fyrkantiga teologi att luta sig mot, medan Herrens Ande kanske gått vidare.

Att snabbt stämpla det man hör - innan man ens satt sig in i budskapet - är faktiskt förtal. Förtal är synd. Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7. Kärleken tror gott och vill försvara alla så långt det är möjligt.

Som lemmar i Kristi kropp skadar vi oss själva när vi sätter på oss felfinnarglasögonen och självsäkert dömer ut andra lemmar i samma kropp.

- Men varnade inte Paulus för smeden Alexander? Varför ska inte vi göra detsamma?

Jag tror att Paulus hade anledning att varna för många fler som kallade sig kristna, men han gjorde inte det. I 2 Tim säger han att ”alla” övergav honom när han som mest behövde stöd och uppmuntran, men han namngav inte en enda svikare.

Det finns en gräns då det är rätt att varna för en person. Så var uppenbarligen fallet med denne Alexander. Men innan vi sprider någons namn på sociala medier så säger Jesus mycket tydligt hur vi ska förfara:

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.

Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.

Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.

                 Matt 18:15-17

- Men om det handlar om riktig villfarelse, sådant som rör grunderna i den kristna tron, måste jag väl ändå få namnge personen som sprider felaktig lära?

Ja, om du har talat med honom först och gjort klart för honom att du kommer att publicera vad han står för. Du bör förstås också ge honom möjlighet att bemöta det du säger eller skriver. Undantag från denna regel finns säkert. Man kan utgå från att de som publicerat böcker mm och är kända över i stort sett hela världen, redan i början av sin villfarelse fått många förmaningar. Då är det meningslöst att kontakta dem först, och om man ändå gör det får man i regel inget svar. Men utgå inte från att det gäller alla som publicerar något.

Varna för företeelsen - inte för personen i första hand

När vi fördömer en Herrens tjänare offentligt kan det bli väldigt svårt för honom att komma tillbaka på grund av ryktet. För vår förhoppning är väl att den som farit vilse ska vända om?

Har du inte själv någon gång kommit in under ett andligt inflytande och dragits med i sådant som du senare vänt ryggen då du insett bristerna? Hur känns det att bära en stämpel resten av livet för något som du avslöjat som villfarelse och lämnat sedan decennier?

Så när du känner att du vill varna för något, så varna för företeelsen i första hand - inte för personen som torgför det!

Vår förhoppning och bön är ju (hoppas jag) att vi genom kärleksfull och vis tillrättavisning alla ska nå ”fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till ett sådant mått av manlig mognad att vi blir helt uppfyllda av Kristus. Vi skall då inte längre vara barn som kastas hit och dit av vågorna och som förs bort av varje vindkast i läran…” Ef 4:13, 14. Låt oss ha fördrag med varandra, Kol 3:13, och be att den Helige Ande överbevisar förkunnaren om hans felande lära.

Tryggheten i Gud

När jag är trygg i min gudsrelation behöver jag inte frukta för villfarelse. Jag leds av Guds Ande, och eftersom jag låter Guds ord bo i mig, kan jag bedöma vad som kommer från hans Ande och vad som är från människans kött.

Inte ens profetiska budskap är alltigenom rena. Profeternas andar underordnar sig profeterna, 1 Kor 14:32.

Stark villfarelse är somligas blinda förtröstan på sin karismatiske ledare, vars ord de sväljer utan att själva pröva. ”Min ledare/pastor har så mycket ljus och kan sin Bibeln som ingen annan, så jag känner mig trygg med det.” Den inställningen är verkligen farlig!

Ingen har hela sanningen. Ingen har fullkomligt ljus, 1 Kor 13:12. Just därför kan vi lyssna även till Herrens tjänare som inte i varje detalj delar den åsikt vi har i vissa frågor.  Men om förkunnelsen till största delen består av stenar eller blask ska vi inte slösa tid på att lyssna mer från den källan. Men från oväntat håll kan vi finna visdom och lärdom också från en kristen tradition vi kanske lärt oss att fördöma eller förakta.

Istället för att alltför snabbt torgföra felaktigheter vi hittat borde vi ta till oss Paulus ord:

Den tro som du har, skall du behålla för dig själv inför Gud. Salig är den som inte måste döma sig själv för det som han har valt att göra.

                 Rom 14:22

Sammanhanget handlar visserligen om mat och dryck, men principen är tillämplig också på vårt ämne.

Som man sår kommer man att få skörda, Gal 6: 7. Döm inte så ska ni inte bli fördömda…

Fäll därför inte någon dom i förtid, innan Herren kommer. Han skall lysa upp det som mörkret döljer och avslöja hjärtats tankar och avsikter, och då skall var och en få sitt beröm av Gud.

                 1 Kor 4:5

© Madeleine Wallgren

Specialistsekterism

Käpphästar som leder till sekterism

Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.

Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande. Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med näbbar och klor.

Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln. Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler bibelställen som stöder deras sak.

Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva om den är rimlig.

Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran – den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk tolkning, vilket också är den reformerta synen.

 (Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi  lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))

Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att försvara en viss lärosats kännetecknas inte av den Helige Andes mjukhet och kärlek.

Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som de stänger sina sinnen för andra argument.

När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts. Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen, lämnat gemenskapen.

Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.

En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.

Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara göra det i en nära relation med den helige Ande.

(c) Madeleine Wallgren

Överdrivna varningar för villfarelse

Följder av överdrivet nitiska villfarelsevarningar

"...men pröva allt, behåll det goda", 1 Tess 5:21

I sin iver att vaka över den rätta läran tenderar man på en del sajter och bloggar att förkasta all undervisning från en tjänst där man hittat en del felaktigheter. Man kastar ut barnet med badvattnet.

Paulus säger i 1 Tess 5:21 med andra ord att vi ska sortera ut det onda och behålla det goda – inte kasta ut allt bara för att några procent är fel.

Men ska vi inte vara uppmärksamma och varna? Jo, men kom ihåg att det bara är Guds ord som är felfritt till hundra procent. All undervisning vi tar emot från människor kommer alltid att ha vissa brister.

 Att döma en förkunnare för vad han predikade för tio, tjugo eller trettio år sedan är inte rätt. Det är som att titta på ett gammalt fotografi. Stämpling av en Herrens tjänare som villolärare utifrån gammal information är synd, speciellt när det sker utan att man tagit reda på var personen ifråga står idag i gällande lärofrågor.

Förmana först enskilt!

En annan sak som måste sägas vara synd är att man på en del sajter nämner förkunnare och författare vid namn utan att först ha tillämpat Jesu bud i Matt 18.

Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder.
Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord.
Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan.
Matt 18:15-17

Vi är kallade att förmana varandra varje dag!

Uppmuntra varandra i stället varje dag, så länge det heter i dag, så att ingen av er förhärdas genom syndens makt att bedra.
Hebr 3:13

1917 översätter ”förmana varandra alla dagar…”

 Men det sker inte genom att lägga ut varandras namn på ”svarta listan” utan att först ha enskilt förmanat personen det gäller. Och sedan ska man följa de steg Jesus nämner. Om jag sedan ändå tänker berätta för världen att NN är en villolärare, måste jag först informera denna person om mina planer så vederbörande kan försvara sig. Varje annat tillvägagångssätt är grovt förtal och en allvarlig synd i Guds ögon.

Vilken rätt har jag att döma en annans tjänare?

Vem är du som dömer en annans tjänare? Det är inför sin egen Herre han står eller faller. Men han kommer att stå, ty Herren har makt att hålla honom upprätt.
Rom 14:4

Vad blir följden?

Konsekvens 1:

Den varning som säkert är välmenad leder till splittring och till sår på Kristi kropp. Vart tog kärleken och barmhärtigheten vägen? Kärleken tror allt, 1 Kor 13:7 – den tror gott om sin broder och syster i det längsta. Den märker inte ord och slår inte ner på minsta detalj, utan vill tro och tyda allt till det bästa.

Många, som av somliga på senare tid fått stämpeln villolärare, kan ha Guds rikes bästa för ögonen och vara uppriktiga Jesu lärjungar, men ha bristfälliga kunskaper. Vi ska inte förakta en av Herrens minsta.

Konsekvens 2: Vilket budskap ger vi icke-troende om Guds församling?

Vad hände med omdömet ”Se hur de älskar varandra”? Efterkommer vi verkligen Jesu bud om att älska varandra?

Ett nytt bud ger jag er, att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Joh 13:34
Och det befaller jag er, att ni skall älska varandra. Joh 15:17
Om nu jag, er Herre och Mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter.
Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort mot er. Joh 13:14, 15

Var Petrus och de andra lärjungarna fullkomliga i sin teologi? Säkerligen inte, men Jesus utvalde dem likväl till det viktigaste av alla uppdrag i världshistorien. Gud ser till hjärtat. Ibland tycks våra trossyskons motiv vara uppenbara, men ofta vet vi väldigt lite om dem. Låt oss därför inte döma varandra.

Då anklagelser och etiketter öppet kan läsas på nätet av vem som helst, kan bilden som målas upp för en eventuell sökare bli ytterst förvirrande. Istället för att dras till Kristus kanske många vänder honom ryggen. Och det är säkert det sista som både väktarna och de som etiketteras som vilsefarna önskar.

Så låt oss vända om - från felaktiga läror där detta är fallet, men också från det hårda dömandet.

Observera att detta inte är skrivet till försvar för klassisk villfarelse, till exempel mormonism, Jehovas vittnen och förkunnelse som hävdar att nya uppenbarelser upphäver Guds ord. Det är det svartvita seendet jag vill göra oss uppmärksamma på och de skador detta seende vållar.

Fortsättning följer.