Visar inlägg med etikett prövningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett prövningar. Visa alla inlägg

12 feb. 2016

Att önska förbön i tid och otid

”Be för mig!”

Hur ofta får vi inte uppmaningen av vänner och andra ”Be för mig!”
På Facebook svämmar det över av människors behov för förbön.
Det är naturligtvis inte fel att be om förbön, men jag kan ändå inte låta bli att undra om bakgrunden. Det verkar som om många tappat sin egen relation till Herren och mer förtröstar på andras förmodade goda relation till honom.

Livets prövningar möter oss alla. Frågan är vilken attityd vi intar gentemot dem. Hur lätt är det inte att tänka att andra mår så bra och jag är orättvist drabbad av allt elände.
Det första en del gör när de får problem är att basunera ut det på sociala medier – den nya tidens hit och miss metod för att lösa problem. ”Någon som vill be för mig finns säkert därute, och så ska allt ordna sig”.

Men vad tänker vår Far om detta? Han vill ju vara nummer ett i vårt liv. ”Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också”, sa Jesus. (Matt 6:33)
”Jo, men jag har bett”, kanske du invänder, ”men jag fick inget svar, så därför behöver jag andras hjälp.”

Men Jesus sa också att den som söker finner. Det är ett löfte! Kanske du inte sökt tillräckligt ivrigt och tillräckligt länge? Kanske har du inte vågat lyssna på vad som hindrat ditt bönesvar? Gud är inte en automat där man stoppar in sin begäran och får ut bönesvaret. Gud önskar en kontinuerlig relation med oss.
Om ni förblir i mig och mina ord förblir i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Joh 15:7
Jesus lovade att vi kan be om vad vill, och vi ska få det. Fantastiskt! Underbart! Men vänta nu! Det föregicks av ett par villkor – om ni förblir i mig och mina ord förblir i er… då ska det ske. Det uteblivna bönesvaret kan alltså bero på att jag missat dessa viktiga förbehåll. Har jag förblivit i vinträdet? I Jesus Kristus? Har jag stadigt förblivit i hans ord? 

När jag är kvar i Kristus utgår alla mina tankar från ett medvetande om att jag är förenad med honom. Hans ord leder mitt hjärta varje stund. De är inte endast intellektuell kunskap utan ett spontant liv inom mig. Jag är förenad med Ordet. Den helige Ande överbevisar mig om eventuella synder och så vänder jag om från dem, men inte bara detta; jag blir ett förkroppsligande av Ordet så att det kan bära frukt i mitt liv. Ordet blir inblandat i allt; det blir min hälsa, det blir min vägledning, det blir min njutning, det uppehåller mig med inre styrka. Om Guds ord säger något så vet jag att det är så. Även om jag inte ser detta med mina fysiska ögon, så ser mitt hjärtas ögon vad jag äger i Guds ord – i Kristus som är Ordet som blev kött.

Alltför ofta vill vi att prövningarna i livet ska försvinna så snabbt som möjligt så att vi kan fortsätta på vår egen inslagna väg, men Jesaja konstaterar med sorg att
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg,
                 Jes 53:6
Men hindren i vår väg kan faktiskt vara Guds sätt att få oss att stanna upp och ändra inriktning. Stilla ner din själ och lyssna på vad den Helige Ande vill förmedla till dig! Be med psalmisten och låt Herren leda dig på hans väg, Det är vägen som är fylld av välsignelser.
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar.
Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
                 Ps 139:23, 24
 Så är jag då inne i löfteslandet där Gud har lovat att det inte ska fattas mig något:
HERREN är min herde, mig skall intet fattas. Ps 23:1
Och jag får genom hjärtats tro för min inre syn se att
idel godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar, och jag skall bo i HERRENS hus evinnerligen. (vers 6)
En sådan livsglädje kan bara uppnås genom hjärtats förening med Herren. Den utesluter på intet sätt svåra prövningar. Vår tro kommer att prövas. Men när vi har nått en position där vi kan se på omständigheter såsom Gud ser dem, är vi i regeringsposition över omständigheterna. Nu är det helt i sin ordning att få förbön. Som lemmar i samma Kristi kropp kan vi bistå varandra för att lättare nå fram till den andliga världens reserver och hämta ut vad som blivit oss givet i Kristus.


© Madeleine Wallgren www.vingarden.org

Läs mer om livets prövningar som vill föra dig till en intimare gemenskap med Herren i min bok 
"Prövningar- om ökentider, Guds fostran och lidanden för Kristi skull"

eller lyssna till serien "Prövningars syfte" (finns som mp3 eller CD)

23 okt. 2015

Den fruktbärande grenens hårda öde

Jag är den sanna vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.
       Joh 15:1, 2
Faderns syfte med våra liv är att vi ska bära frukt. Därför arbetar hans hand med oss på det där sättet vi inte riktigt gillar.

Vad är det för frukt han söker?
Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning. Sådant är lagen inte emot.
De som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär.
                 Gal 5:22-24
Annonsera en predikan som ska handla om Andens frukt, och du kommer inte att få se någon vidare stor uppslutning. Annonsera att under och tecken kommer att ske, och skarorna trängs vid din talarstol. Människors intressen och Guds intressen går ibland vitt isär. Men du och jag vill följa korsets väg, eller hur? Den som tillhör Kristus Jesus har korsfäst sitt kött med dess lidelser och begär, vers 24.

Syftet

För att få fram den åtråvärda frukten i vinrankan, går vingårdsmannen hårt fram. Han skär bort de torra och livlösa grenarna och slänger dem i elden. Det kan vi väl acceptera. Men efter det går han lös på de fruktbärande grenarna! Vi ropar: ”Stopp! Stopp! Vad gör du? Ser du inte skillnad på de döda grenarna och de som dignar av frukt? Ska de alla gå samma öde till mötes?”
”Varje gren som bär frukt rensar han, för att den skall bära mer frukt.” (vers 2) Rensningen innebär att grenen knipsas av ganska nära stammen. Den fruktbärande grenen genomgår samma process som den döda grenen. En död gren känner inte att vingårdsmannen klipper i den. Men en frisk och levande gren känner smärtan.

Varför gör vingårdsmannen på det här sättet?


Kanske grenen har vuxit för långt från stammen, Kristus. Stammen måste vara intim med oss. Om nu grenen, trots att den bar frukt i år, tillåts vara kvar till nästa år, kommer den inte att bära särskilt mycket frukt. Om man inte alls beskär en vinstock brer grenverket ut sig på hundratals kvadratmeter med ringa fruktsättning och av dålig kvalité. Växten är mer intresserad av att bli stor och livskraftig än av att bära frukt.

Här kanske svaret finns på dina frågor. Du har vandrat med Herren och burit en del frukt. Ändå drabbas du av prövning och lidande. Plötsligt är det som om någon skär i de mest fruktbärande områdena i ditt liv. Du står helt frågande. ”Varför tas de områden ifrån mig där jag upplevt mest av Guds välbehag, mest framgång och mest resultat? Nu har jag ju ingenting kvar.”

Vi tar så lätt äran för det Gud verkat fram i våra liv. I början är vi ödmjuka och inser vårt beroende av honom. Vi vet att vi inget kan utan hans smörjelse och verkan i våra liv. Men efter en tid blir vi hemtama med gåvorna han har gett och frestas, kanske nästan omärkligt, att flytta över vår identitet och vårt värde som människor på gåvorna. Det är inte Gud som får äran längre för vad vi utför, utan vi håvar in för egen räkning. Vårt självförtroende stärks och vi blir något.

Samtidigt kanske vi börjar märka en viss irritation när saker inte går som vi tänkt oss. Vi känner inte riktigt igen Andens frukt i våra reaktioner. Snarare är det köttet som visar sig lite då och då. Och köttet verkar ihärdigt.

Hur många har inte hamnat här? Ja hela församlingar kan ibland präglas av köttets anda. Man kanske inte tycker att man är något, men är ändå inte villig att dö från det lilla man är.

Bevis på Guds nåd

Det är ett bevis på Guds nåd att han skär ner fruktbärande grenar. Jag tvingas nu inse att frukten inte var något jag ägde. Frukten var inte ens under min kontroll. Jag blir helt beroende av Herrens nåd. Det är i honom jag växer, rör mig och är till. När jag själv och när min församling av hjärtat vågar tacka honom för den rensning Herren utför kan han åter ta gestalt i oss till ett nytt liv. Låt oss inte förneka Herrens tuktan, utan öppet se den som en fantastisk möjlighet! Låt oss våga tala om den med varandra, så att vi blir uppmuntrade att klart se och förstå vad som pågår! Guds metod att helga oss är ofta att först få upp till ytan sådant som legat dolt i våra hjärtan och därmed tillintetgöra vår stolthet, för att sedan utgjuta sin Ande över oss så att han får göra hela förnyelseverket och själv får äran för det.

(c) Madeleine Wallgren