Den rike mannen och Lasarus i nytt ljus

Jesu berättelse i Lukas 16:19-31 i nytt ljus. Finn ut hur hans åhörare uppfattade berättelsen utifrån sin kultur och sitt perspektiv. Du kommer att bli förvånad över hur det skiljer sig från den traditionella infallsvinkeln vi ofta hört!

Budskapet är en profetisk förutsägelse av Jesus om vad som väntar judafolket - inte främst information om vad som händer efter döden.

Del 2 går bl a igenom de använda grekiska ordens betydelse, vilket ger en rätt annorlunda förståelse av budskapet.

Serien går också att köpa som DVD här:

https://vingarden.org/produkt/den-rike-mannen-och-lasarus-del-1-2/ 

Läs gärna mer i boken "Tidens fullbordan"!

Helvetets vara och icke-vara

Helveten finns. De finns både här i tiden och i livet efter döden. Det har väl inte undgått någon vilka fruktansvärda omständigheter många lever under i vår värld. Döden utgör för en del av dessa som lider oskyldigt en befrielse, men andra som skott sig på andra människors lidande kommer att få skörda den ondska de sått i detta liv. Skörden är alltid större än utsädet, vilket innebär att de kommer att få smaka sin egen medicin fullt ut.

Ordet "helvete" finns inte ens i Bibeln!

Själva ordet ”helvete” finns inte i Bibeln. Trots det använder flera bibelöversättningar ordet. Bland annat kan hades och Gehenna och ibland även Abyssos vara översatt med helvetet. Det har lett till allvarliga missuppfattningar. Förutom sammanblandningen av olika begrepp leder termen till en del icke bibliskt grundade associationer. Tänk bara hur många bibeltroende kristna som blint försvarar påståenden om att Gud kastar icke troende människor i ett brinnande helvete där demoner plågar dem dag och natt och där de om och om igen äts upp av äckliga maskar som aldrig dör! I böcker – och inte minst på nätet (youtube till exempel) – finns mängder med ”vittnesbörd” av människor som påstår sig ha varit i ett helvete som inte stämmer med vad Guds ord visar oss. De flesta av dessa är syner, och som vi vet, kan även djävulen förse oss med nog så verkliga syner. Är man dessutom påverkad av någon drog förvånar det oss inte att upplevelsen kan bli både djävulsk och helvetisk. Men den är inte sann.

Dantes ”Den gudomliga komedin” från 1300-talet med sina 33 sånger om helvetet (Dantes Inferno) har fått ett djupt fäste i folksjälen. Skräckhistorier om helvetet användes flitigt under århundraden för att hålla människor borta från synd och få dem att vända om till ett kristet liv. Men skrämselpropaganda är aldrig Guds taktik. Han drar oss till sig med kärlekens band, Hos 11:4; Joh 12:32. 

Plågar djävulen människor i helvetet?

Dödsriket, grekiskans hades och hebreiskans sheol, är platsen för de avlidnas andar. Den engelska översättningen King James Version från 1711, som fortfarande flitigt används av konservativa troende, översätter ordet genomgående med ”hell”, helvete, liksom Svenska Folkbibeln (både FB98 och den nya FB15), medan 1917 års översättning inte använder ordet helvete en enda gång. Inget i Skriften antyder att dödsriket skulle vara liktydigt med ett helvete där djävulen och hans demoner har fritt tillträde och kan tillfredsställa sina sadistiska lustar genom att plåga människor. Helvetet är inte heller ett kungarike där satan regerar efter sina egna regler. Hans utrymme är inte i underjorden (som också är en tanke av hedniskt-grekiskt ursprung), utan istället den andra himlen. Han benämns som fursten över luftens härsmakt i Ef 2:2. (”Luften” är samma ord som på andra ställen används om den fysiskt synliga himlen eller luften vi andas – aer.) Vi ser alltså en sammanblandning av Gamla Testamentets syn på dödsriket där nere och hedendomens helvetesuppfattning. 

De som hårdnackat menar att helvetet är en plats där alla icke troende ska plågas av djävulen i evighet har missat flera viktiga fakta. Det ena är att djävulen är besegrad, avväpnad och avklädd, Kol 2:15, och inte har någon laglig rätt att plåga mänskligheten – varken döda eller levande människor. Genom ingivande av lögntankar påverkar han dock fortfarande på jorden levande människor. Men den dag han blir fullständigt besegrad kan han inte längre påverka någon, varken under jordelivet eller efter döden. Under tusen år ska han hållas fängslad i abyssen, för att sedan under kort tid åter släppas lös. Efter det kommer han att kastas i Eldsjön.

Gud kastar ingen människa i helvetet. Det helvete som väntar människor som bara levt för sig själva och sina egna lustar är ånger, bitterhet, självanklagelser, skuldbeläggande av andra, självömkan och så vidare – det vill säga en självförvållad psykisk tortyr. Detta tillstånd är fruktansvärt och upplevs säkert som evighetslångt, men tänk på att domen ännu inte ägt rum. Det man upplever är en skörd av jordelivets utsäde. Det goda blir för dessa människor osynligt genom att man vänt sitt hjärta till ondskan. Därför ser man bara mörker och ångest. Man lider sin egen dom. Det är denna självavkunnande dom som Jesus beskriver i Joh 3:19-21. Man kommer inte till Himlen (Ljuset) eftersom man skäms för att visa upp sig där.

Jesus varnar för ett tillstånd i mörker för dem som inte tagit varning. Den som inte vänder om är utanför Guds kärlekssfär, men under en tidsperiod som längst kan sträcka sig fram till domen vid den vita tronen. Då kommer alla att dras fram i Guds avslöjande ljus. De som gömt sig i mörkret kan inte längre smita undan.

Alla ska träda fram inför Guds domstol. Även pånyttfödda troende ska redovisa sina liv, 2 Kor 5:10.

Ty vi måste alla träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen vad han har gjort här i livet, gott eller ont.

Alla våra gärningar, tankar, ord och motiv kommer att prövas i Guds genomträngande ljus. Först då vet vi vad som blir enskilda människors slutgiltiga öde.

(c) Madeleine Wallgren

Läs mer i boken ”Tidens fullbordan”

Den rike mannen och Lasarus – en tolkning

Av Peter Wallgren

Under historiens gång har föreställningar om helvetet spelat stor roll för förföljelser av oliktänkande inom både kristendom och islam. Tron på ett evigt helvete har motiverat grov tortyr för att om möjligt omvända dem som uppfattats som hädare eller kättare. Om någon avviker från den ”rätta” läran hamnar han ju i helvetet, och då är jordisk tortyr att föredra, eftersom den bara varar en jämförelsevis kort tid och kanske räddar några. Men resonemanget har knappast lett till uttryck för kärlek, fastän det borde varit drivkraften. Det bevisar bara att kärlek inte kan rymmas i ett sådant trossystem.  Närhelst man drivs av fruktan för villfarelse och straff befruktas hatet. Och med hat i hjärtat har man redan hamnat i villfarelse.

Samma onda cirkel finns i politiken. Det går nu inte att förneka att vissa åskådningar för in människor i jordiska helveten, men frågan är hur man bäst bekämpar dessa. Kan fruktan för ondskan verkligen leda oss till handlingar som vänder ont till gott? Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan.

Lagstiftning och utrikespolitiska beslut påverkas i högsta grad av politikers gudsbild, vare sig de är öppet religiösa eller bara vagt anar det gudomligas ordningar.

 Idag ser vi inte tortyrets logik tillämpad i kyrkan. Men jag möter ibland dem som grubblar över ifall de kommer att hamna i helvetet när de dör. Jag har lagt märke till att fruktan för helvetet är ett grundläggande tema i vissa psykiska lidanden, speciellt vid psykoser. Fruktan för villfarelser skapar också helt helt onödiga svårigheter i samarbete med andra troende. Och så är det naturligtvis svårt att älska en Gud som kastar människor i helvetet. Inte minst Dagens Nyheters förre chefredaktör Herbert Tingsten tyckte detta var ett stort hinder för att alls kunna tro på Bibeln.

En av de Bibelns berättelser som starkt bidragit till föreställningen av helvetet som en plats där människors andar plågas i eviga eldslågor finner vi i Lukasevangeliets 16:e kapitel – liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Låt oss därför se lite närmare på denna liknelse.

Läs Lukasevangeliet 16:19-31!

Den rike mannens kläder säger oss en del om hans identitet. Han var klädd i purpur och fint linne. Purpur bars av kungligheter. Fint linne var prästerskapets klädsel enligt Gamla Testamentet, 2 Mos 28:42 m fl. Så mannens klädedräkt var en symbol för kunglighet och prästerskap. I 2 Mos 19:6 sade Gud till Israel ”Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” Kläderna identifierade honom därför symboliskt med Guds utvalda egendomsfolk. Han hade fem bröder. Det är inte mer långsökt än att Jesu åhörare direkt kopplade detta till att mannen representerade Juda, Jakobs son, från vilken judarna härstam­mar. Judas äldre helbröder var Ruben, Simeon och Levi; hans yngre Isaskar och Sebulon (1 Mos 35:23).

Judarna var andligt rika och kände sig trygga som Abrahams avkom­lingar (se Matt 3:9). I dödsriket kallade Abraham den rike mannen ”min son” (1917), sedan denne tilltalat Abraham med ”fader”. Det beskrev en ömsesidig relation som grundade sig på kärlek. Under sitt jordeliv levde han varje dag i glädje och fest – vilket Gud hade lovat sin förbundspartner. Men i 5 Mos 8 utfärdade Mose en allvarlig var­ning som han borde ha funderat närmare på. Israels kallelse var att välsigna alla folk med det de fått av Herren. Men endast smulor föll från deras bord.

När den rike mannen dog, kom han att plågas i dödsriket. Han fick nu själv ropa utan att få hjälp (Ords 21:13), liksom Lasarus uppenbarligen hade gjort i det förra livet. Men vari bestod dödsriket, och hur utformade sig plågan? Basanos är det grekiska ordet som används för plåga i vers 23 och 28, här i plural. Ordets grundläggande betydelse är ”prövosten, kriterium för att testa äktheten av metaller”. Mannens liv prövades och testades – i en ”låga”, står det. Vissa bibelöversättningar har ”lågor”, vilket förstärker den folkliga synen på helvetet som ett brinnande inferno. Rätt översättning av ordet flox (flox) är ”flamma, blixt, det som plötsligt lyser upp något”. Han befann sig alltså inte i ett brinnande inferno. Flox står i singular. Det handlar om en flamma, och associationerna leder till en flamma av plötslig insikt över sitt tillstånd. Hans plåga bestod av ånger över ett förfelat liv. Det blev nu prövat. Hur länge? Prövningar brukar pågå tills man får fram ett resultat.

Mannen menade att en enda droppe vatten skulle kunnat ge honom lindring (svalka tungan). Om han hade befunnit sig i ett eldhav skulle den droppen ha dunstat i lågorna långt innan den hunnit nå hans tunga, och naturligtvis skulle inte en droppe ha haft någon kyleffekt på hela kroppen. Men kanske han drog sig till minnes alla hårda ord han yttrat under sitt förra liv och nu kände det som att tungan brände som eld. Vi kan associera till Jakobs brev (3:6) där tungen beskrivs som en eld.

I verserna 24 och 25 är ordet för ”plågades” odunaw  (odynao) som främst syftar på själsligt lidande. Ordet används fyra gånger i Skriften, samtliga av Lukas, varav två gånger i liknelsen. I Luk 2:48 används det för att beskriva Maria och Josefs oro när de sökte den tolvårige Jesus i samband med påskhögtiden. I Apg 20:38 används ordet för att beskriva smärtan som församlingsledarna kände när Paulus sade att de inte mer skulle se hans ansikte.

Vem var Lasarus?

Den hebreiska motsvarigheten till namnet Lasarus är Elieser, ett namn som betyder ”Gud hjälper” eller ”Den som Gud hjäl­per”. I GT finns elva personer med namnet, men eftersom liknel­sens Lasarus verkade ha starka band till Abraham, kan vi misstänka att han representerade Abrahams tjänare. Då Abraham var barnlös långt upp i åren var Elieser den han tänkt testamentera sina rikedomar till, 1 Mos 15:2.

Elieser var från Damaskus, och Lasarus bör därför stå som symbol för hedningarna. Dessutom berättade Jesus att hundarna slickade hans sår. Ingen människa verkade bry sig om honom, utan hundarna var hans vänner. Bara tanken var ytterst stötande för judarna eftersom hunden räknades som ett orent djur.

Om denna tolkning stämmer, ville Jesus här visa att även hedningarna har del i Guds rike – vilket även det var otänkbart för många judar.

Vilket dödsrike syftade Jesus på?

I dödsriket kunde den rike mannen se Lasarus i Abrahams sköte. Det kan förvisso syfta på att en kommunikation kan ske mellan Abrahams vistelseort i ljuset och det andliga mörker som i Bibeln kallas dödsriket. Men det är säkert inte hela sanningen. Låt oss bara först konstatera att om mörkrets boning skulle bestå av evig tortyr, så skulle man knappast kunna glädja sig i Abrahams sköte, för då skulle man se sina nära och kära plågas dag som natt. Det blir inget himmelrike av det, såvida man inte förvandlas till sadist när man kommer till himlen. Därför måste det finnas ett slut på eländet.

Men vi missar lätt allegorins profetiska innebörd: Jesus ville varna judarna för att de som folk skulle hamna i ”dödsriket”, det vill säga sändas i exil bland jordens olika folk, medan hedningarna skulle få tröst av evangeliet, alltså bildlikt talat hamna i Abrahams sköte. I exilen, och även i dagens Israel, plågas så judarna av förföljelsens ångest. Svalget till Abrahams sköte (trons sköte) består fram till den dag då hela Israel ska bli frälst (Rom 11:26).

Intressant är att mannen inte bad om att få komma till Abrahams sköte. Inte heller bekände han sin synd. En sådan lösning var fördold för honom. När Jesus i slutet av allegorin lät Abraham svara den rike mannen ”lyssnar de inte till Mose och profeterna, kommer de inte heller att bli övertygade ens om någon uppstår från de döda”, så var detta en specifik förutsägelse om vad som skulle komma att ske när Jesus uppstod från döden. Ledarna mutade gravvakten istället för att vända om (Matt 28:11-15). Påståendet gäller inte generellt, för många kom till tro när Jesus uppväckte Lasarus (Joh 11:45). Och vi får inte glömma att alla kristna kommit till tro just därför att Jesus uppstod från döden. Idag kan vi läsa om en stor mängd nära-döden-upplevelser som också leder många till tro. Men Jesus visste att bevisen inte skulle övertyga de flesta avkomlingar till Juda och hans bröder. Deras hjärtan var nu tillstängda, och Gud tänkte inte öppna dem förrän tiden var inne (Jes 6:10, Rom 11:25, 32).

I dödsriket får man skörda det man sått på jorden. Man får känna den smärta som man orsakat andra, såvida inte ens offer har förlåtit. Men det betyder inte att försoningen blir utan verkan. En dag ska Herren dra alla till sig, Joh 12:32. En dag har syndaren betalat till sista öret, Matt 5:26. Och en dag ska alla se Guds frälsning, Luk 3:6. Klyftan mellan dödsriket och Abrahams sköte är nu överbryggad av Jesus. ”Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra, utan också för hela världens”, 1 Joh 2:2. Det krävs bara att man vill se honom för att komma över dödsrikets klyfta.

Många av Bibelns bildspråk har gett oss myror i huvudet när vi inte förstått dem. Fler exempel är Uppenbarelsebokens eldsjö, Gehenna, domen mellan fåren och getterna samt ”evig eld”. Utrymmet här räcker inte till, men i vår bok Tidens fullbordan öppnar vi för en rättvis och positiv gudsbild genom alla dessa begrepp.                       

Peter och Madeleine Wallgren, Perstorp

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Kan man bli frälst efter döden?
Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen

Kan man bli frälst efter döden?

Kan man bli frälst efter döden? Absolut inte! svarar många med eftertryck. Men aposteln Paulus verkade ha en annan åsikt. I 1 Kor 5:1-5 skrev han om en man som levde i allvarlig sexuell synd, så allvarlig att den inte ens förekom bland hedningarna. Denne levde ihop med sin fars hustru. Paulus var tydlig med att han måste uteslutas ur församlingen.

Jag som är frånvarande till kroppen men närvarande i anden har för min del redan, som vore jag närvarande, i vår Herre Jesu Kristi namn fällt domen över den som handlat så. Det skedde, sedan ni och min ande med vår Herre Jesu makt förts samman, för att överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag. 

               1 Kor 5:3-5

Syftet var att mannen skulle få se frukten av sitt leverne. Det var således av omsorg om mannen som Paulus lät fienden ha hand om honom ett tag. Det djupaste syftet med uteslutningen var att hans ande skulle bli frälst på Herrens dag, alltså på domens dag. Den dagen ligger långt in i framtiden. ”Dagen” är den dag då vi ska göra räkenskap för våra liv och antingen få lön eller får se vårt arbete brännas upp av elden som prövar livsverket, 1 Kor 3:15. Paulus sade att mannen skulle bli frälst då, alltså långt efter det han dött. Nu verkar det som att mannen senare vände om, men när Paulus skrev 1 Kor 5:1-5 räknade han inte med att så skulle ske, utan satte sitt hopp till att mannen skulle bli frälst efter sin död på Herrens dag. Alltså menade Paulus att man kan bli frälst efter sin död.

Det syndatillstånd som denna man levde i var värre än det tillstånd den icke pånyttfödde befinner sig i. Han hade fått del av evangeliet och sedan tagit lätt på Herrens ord. Hur mycket mer ska då inte en person som aldrig fått chansen att ta emot frälsningens gåva kunna bli frälst på Herrens dag?

Dop för de döda

I 1 Kor 15:29 skriver Paulus:

Vad uppnår annars de som döper sig för de dödas skull? Om döda inte alls uppstår, varför döper man sig då för deras skull? 

Vi vet inte vad detta var för sedvänja, men om handlingen var meningslös hade ju Paulus kunnat påtala hur dåraktigt det var att döpa sig för dem som redan har dött. Men han verkade inte se denna sedvänja som något han behövde gå till rätta med. I andra frågor kunde ju Paulus ta till allvarliga förmaningar när något gick överstyr. Därför bör man kunna dra slutsatsen att församlingen hade bibringats uppfattningen att de döda kunde nås av frälsningen. Det är väl troligt då att aposteln själv hade förkunnat detta på något sätt, även om det inte torde ha skett genom att han förespråkade dop för de döda.

Evangeliet predikas för de döda

Aposteln Petrus tog upp ämnet två gånger i sitt första brev.

1 Petr 3:18b-20: 

Han [Jesus] blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap [κηρύσσω kerysso] för andarna i fängelset, för dem som den gången var olydiga när Gud tåligt väntade under Noas dagar, medan arken byggdes. I den blev några få, åtta personer, frälsta genom vatten.

Vilket viktigt budskap hade Jesus att förmedla till dessa fängslade andar? Enligt somliga skulle man kunna tro att han bara ville visa skadeglädje, typ ”Hallå där! Nu vill jag berätta att jag har övervunnit döden och dödsriket! Den tråkiga nyheten är att ni tyvärr inte omfattas av denna seger. Ni får förbli i ert fängelse i evighet!”

Ordet som är översatt med ”utropa” är grekiskans κηρύσσω, kerysso som betyder att i egenskap av att vara auktoritet offentligt proklamera något. Ordet används 61 gånger och då nästan alltid om att predika Guds ord, till exempel i Mark 13:10 där Jesus säger att evangeliet måste predikas för alla folk. Ordet används alltid om Jesus predikan och även apostlarnas.

I 1 Petr 4:6 blir det ännu tydligare:

Ty avsikten med att evangeliet predikades [εὐαγγελίζω evangelizo]också för dem som nu är döda, var att de visserligen skulle dömas kroppsligen [eller till köttet] som människor döms, men leva andligen, liksom Gud lever.

Här används ordet εὐαγγελίζω, evangelizo – det ord som alltid handlar om att förkunna evangeliet.

Ordet förekommer hela 90 gånger i NT och handlar alltid om de goda nyheterna[1] . Inget uppslagsverk anger någon annan betydelse. Så här ser vi svart på vitt att Jesus gick ner i dödsriket och predikade samma glada budskap för de döda som för de levande!

Detta betydde inte att de undkom domen. De skulle visser­ligen dömas (krino) till köttet, det vill säga deras köttsliga natur måste avlägsnas, men leva andligen, liksom Gud lever. De ska leva som Gud efter domens verkan. Det är det glada budskapet!

För Gud lever alla!

Han är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom lever alla." (Luk 20:38)

Var står det att Gud inte kan handla med oss efter att vi – om än tillfälligt – saknar fysisk kropp? Varför tror så många att djävulen kan handla med döda människor medan Gud står maktlös?

Varför ska Gud på uppståndelsens dag ge alla människor – inte bara de redan frälsta – en uppståndelsekropp om det inte finns någon fortsättning för dem?

Läs mer i vår bok "Tidens fullbordan"!

Fler inlägg inom samma ämnesområde:

Talar bibeln om eviga straff?
Skillnaden mellan domen vid Jesu återkomst och den yttersta domen
Apokatastasis - en central biblisk lära om alltings återupprättelse

(c) Madeleine Wallgren

---

[1] Jag har läst en del bibelkommentarer som gör stor affär av att det är ordet kerysso och inte evangelizo som används i Petrusbreven, men uppenbarligen har dessa bara läst kapitel 3 och missat kap 4:6!