Konsert med Never Mind i Perstorps stadpark

Lördag den 22 sept kl 14.00
Var? Vid utescenen bakom ICA i Perstorps centrum.

Var med och känn på draget när Never Mind släpper lsos i Perstorps stadspark! Musikstilen blir något åt countryrock/gospel.

Fritt tillträde.

Vi kommer också att filma händelsen, så du kanske kan komma med på en TV-kanal. Men det beror på hur lyckat det hela blir.

Mellan låtarna berättar vi om några dråpliga händelser om en del av oss varit med om. Och så vill vi presentera det trygga livet som vi funnit.

Arrangörer: Vingården med uppbackning av Missionskyrkan i Perstorp och Församlingen Källan.

Kent Holmberg, gitarr, Alf Svensson, trummor, Ralph Hallbäck ackustisk gitarr och sång, Anders Flyman, piano, sång och kapellmästare, Mats Jeppsson, elbas.

Förbered dig för ditt livs viktigaste (semester)resa!

Är du förberedd för ditt livs viktigaste (semester)resa?

Missa inte dessa viktiga böcker om resan in i evigheten!
Konstprofessorn Howard Storms bok är troligtvis den mest innehållsrika nära-döden-upplevelsen som publicerats hittills. Han dog som ateist och kom tillbaka till livet som brinnande kristen!

Så upplevde jag döden - En andra chans till liv av Howard Storm med förord av Anne Rice.Läs mera!

Livet efter döden av Sadhu Sundar Singh

Läs mera...

Specialistsekterism

Käpphästar som leder till sekterism

Frestelser till avguderi drabbar oss alla. Vi måste ständigt vara på vår vakt. Förkunnare är nog en speciellt utsatt grupp som fienden försöker snärja. En frestelse för förkunnare är publikdragande tankar som man spinner vidare på och söker stödja med bibelställen.

Hur viktigt är det inte att vi ställer oss under Guds ord och ber den Helige Ande att leda oss in i hela sanningen! Då behöver vi aldrig hamna i försvarsposition, eftersom vi bara varit lydiga den Helige Ande. Guds ord står för sig själv utan vår medverkan. Men om min ”teologi” är ett hemmabygge som grundar sig i mina tankebyggnader, då måste jag försvara den med näbbar och klor.

Förkunnarens käpphäst kan också vara en biblisk sanning, som blivit så kär och omhuldad att predikanten blivit blind för andra delar av bibeln. Paulus sa att han inte försummat att förkunna hela Guds rådslut. Det märkliga är att en biblisk sanning kan bli till en avgud. Det finns specialistpredikanter som enbart undervisar om demoner, eller Jesu tillkommelse eller helande eller vilket ämne som helst. Ämnet blir ”deras” egendom. De är specialister på just detta ämne och kommer in under högmodssynd, då de menar att de är proffs på just detta ämne. De letar ständigt i Skriften efter fler bibelställen som stöder deras sak.

Detta är en orsak till splittring i Kristi kropp. Man biter sig fast vid en specifik lära, till exempel en viss nattvardssyn, och talar för den, vilket får många att ansluta sig till samma tolkning, ofta utan att pröva om den är rimlig.

Vad gäller nattvardssyner brukar dessa klassiskt uppdelas i transubstantiationsläran – den katolska synen, medan den lutherska kallas för konsubstantiationsläran, och så har vi den symboliska. De flesta frikyrkor bekänner sig till en symbolisk tolkning, vilket också är den reformerta synen.

 (Konsubstantiation, beteckning på en kristen lära om Kristi  lekamens och blods närvaro i nattvardens bröd och vin genom konsekrationen. Kristi kropps och blods substanser anses enligt konsubstantiationsläran samexistera med brödets och vinets substanser, till skillnad från transsubstantiationsläran, enligt vilken brödets och vinets substanser upphör att existera.
… Den reformerta delen av kristenheten tar avstånd från konsubstationsläran då man anser att denna saknar stöd i Bibeln. (Wikipedia))

Andra områden där man lätt kan märka vilken hårdhet som ofta följer med en viss lärosats är dopfrågan (barndop eller troendedop), frågan om kvinnliga präster (som ytterst handlar om ämbetssynen). Eller frågan om man kan förlora sin frälsning eller ”en gång frälst – alltid frälst”. Sättet att försvara en viss lärosats kännetecknas inte av den Helige Andes mjukhet och kärlek.

Hårdheten förmedlas till förkunnarens adepter, som ofta är helt omöjliga att diskutera med. De saknar djupare förståelse av läran i fråga och upprepar med en papegojas envishet samma sak om och om igen, samtidigt som de stänger sina sinnen för andra argument.

När en lära blivit en avgud tål man inte att den ifrågasätts. Avgudar måste försvaras med köttsliga metoder. De behöver nämligen förbli intakta så att inte dess dyrkare tappar fotfästet och ansiktet. Men Jesus sade att bara den som är villig att mista sitt liv (sitt ”ansikte”, sin falska livsgrund, sitt egen-liv) kommer att vinna det äkta livet. Samfundsbildning och sekterism kommer av stolthet över läror. Och så snart stolthet fått ett insteg har Guds härlighet, som från början i många fall vilade över församlingen, lämnat gemenskapen.

Sekter fungerar precis så här. Försök att läsa bibeln med ett Jehovas Vittne. De rabblar sina bibelställen, men kan inte lyssna och ta in kontexten eller andra bibelställen som belyser ämnet man diskuterar.

En sådan tilltäppthet kommer sig av fruktan – fruktan för att förlora det man uppnått. Om något som inte är i linje med den egna läran skulle komma fram, riskerar ju hela ”bygget” att rasa. Och då faller även ledarnas trovärdighet. Och sedan faller hela organisationen.

Detta sätt att läsa bibeln utestänger Guds Ande som vill föra oss in i hela sanningen. För att kunna lyssna på den Helige Andes undervisning måste vi i ödmjukhet underordna oss Ordet och den Helige Ande. Vi måste våga låta Honom ifrågasätta våra förutfattade meningar. Allt vi hört från predikstolen kanske inte stämmer. Låt oss aldrig vara rädda att ompröva våra kunskaper! Men låt oss bara göra det i en nära relation med den helige Ande.

(c) Madeleine Wallgren

Pröva manifestationer

Pröva manifestationer

Lejonvrål i gudstjänsten?

Efter att ha sett en del Youtube-sekvenser av till exempel Rodney Howard-Browne, Todd Bentley och John Crowder ligger frestelsen nära att avfärda allt som påminner om Toronto-manifestationer som demoniskt, kanske orsakat av en kundalini-ande. Tyvärr tror jag inte att svaret är så enkelt. Jag tror man måste pröva från fall till fall, från förkunnare till förkunnare. Det kan också vara så att en förkunnare som en gång verkade i rätt Ande idag har blivit bedragen och förmedlar en främmande ande. Rörelser som en gång förmedlade Guds eld kan idag förmedla främmande eld (Se 3 Mos 10). (Det borde  till exempel vara självklart att det inte är Guds Ande som uppmanar sin tjänare att sparka på sjuka och hjälpsökande människor så de blir ännu mer skadade! Men tydligen kan sådant åses av publiken utan att man reagerar. Bara predikanten framhåller att han handlar under Guds Andes ledning är tydligen allting OK.)

Låt mig som illustration ta djurlätena som förekom (förekommer?) på Toronto Airport Christian Fellowship, eftersom Peter och jag var där i närmare 3 veckor i juni månad 1996.  

Enklast är ju att avfärda alla djurläten, för var finner vi väl stöd för sådant i Skriften? Men så fick jag höra hur det började. Det första djurlätet inträffade fem månader efter väckelsens början och var ett lejonvrål. John Arnott (senior pastor) blev först förskräckt, men intervjuade mannen som vrålat och fann att det var en framstående och välrespekterad kinesisk ledare och pastor för många andra pastorer. Han hade kommit till Toronto med en stark hunger efter mer av Gud. Plötsligt hade denna vanligtvis milda och stillsamma pastor upphävt ett vrål likt ett lejon inför alla församlade.  Han vankade fram och tillbaka och skrek ”Släpp mitt folk! Släpp mitt folk!” I mikrofonen vittnade han om hur det kinesiska folket hade blivit bedraget av draken i hundratals år, men nu skulle Lejonet av Juda stam komma fram för att befria dem. Församlingen formligen exploderade av glädje över detta, och man förstod att lejonvrålen kom från Herrens Ande.

Profeter använder inte bara språk för att förmedla vad Herren säger, utan också illustrationer. Läs själv i till exempel Hesekiel och Jeremia, och upptäck vilka ovanliga och ibland stötande saker Gud bad sina profeter om.

Tänkbara bakomliggande orsaker

Låt mig nu dela mina egna funderingar om vad som kan ha hänt.

Sedan en ovanlig yttring blivit prövad och godkänd av ledarskapet är det fritt fram för andra att visa upp liknande manifestationer. Köttet finns med i alla läger, och en önskan att visa sig andlig eller smord kan leda till att någon som inte känner sig sedd eller bekräftad försöker imitera lejonvrål ”i tro”. Men i förbön och förkunnelse får man bara söka Guds ledning. Här gäller det att nollställa sig själv och inte söka sitt eget.

Om man inte vänder om ifrån en sådan oren önskan att synas eller bli bekräftad – en önskan som kan bero på inre sår och förkastelsekänslor etc – är det mycket lätt att bli bedragen av fienden och träda in på hans område. Allt sökande i anden som sträcker sig utanför det område Gud tilldelat gör oss sårbara för demonisk aktivitet.

Sedan ledarskapet accepterat lejonvrål slappnar de kanske av i sin iver att pröva vrålen som blir alltmer frekventa. Snart förekommer det både köttsliga och demoniska lejonvrål i församlingen.

Efterhand kommer fler och fler djur in på arenan och en dag påminner församlingen om en djurpark. Människor som skäller som hundar går runt på alla fyra, någon har t o m koppel på sig! Någonstans har det hela spårat ur. Hundar, liksom grisar, är i bibeln orena djur, och jag tror det är svårt att förklara vilken profetisk handling sådant skulle förebilda.

En sjuksköterska gol som en tupp. John Arnott, som anade ugglor i mossen, undrade vad som var innebörden i detta. Svaret blev: ”Det är dags att vakna!”

Man skulle kunna tänka sig att de som skäller som hundar skulle svara på samma fråga: ”Jag skäller för att jag vaktar så att inget orent kommer in och jag skrämmer bort alla demoner.”

Av frukten ska trädet kännas. Många som besökte Toronto upplevde djupa inre helanden som inte ens åratal av själavård rått bot på. Många vittnade om en större kärlek till Jesus och till att läsa Bibeln och en större iver att vinna människor för Gud. Denna ”andliga operation” hände när de föll i Anden, skrattade hejdlöst och upplevde diverse manifestationer. Men någonstans har det uppenbarligen spårat ur. Rodney Howard-Browne själv omtalar att åhörarna skrek av skratt när han berättade om helvetet. ”En kväll predikade jag om helvetet och skratt förlöstes över hela platsen. Ju mer jag berättade för människorna om hur helvetet är, desto mer skrattade de.” (Uppgiften hämtad från Charisma Magazine, augusti 1994, sidan 24.)

Om en psykiater åsåg detta skulle han nog vilja lägga in allesammans på psyket för närmare analys av deras själsförmögenheter.

Ledares ansvar

Ledare har ett stort ansvar. Människor känner sig trygga och vågar gensvara på impulser som de får därför att de litar på sitt ledarskap.

”Jag undrar om det här är av den helige Ande”, tänker en som känner att det drar åt ett håll som känns tveksamt. ”Om det är den helige Ande vill jag ju inte bedröva honom, så jag ger efter för den här impulsen. Är det fel, så har jag ju mina pastorer som prövar allt och tillrättavisar mig om jag flippar ur. Jag är trygg här och kan alltid testa det här lite udda beteendet.” 

Men pastorn underlåter att pröva (han är slutkörd, lider av människofruktan, sover på sin post…) och den som manifesterar tolkar det han upplever som OK. Och inte nog med det – de som är omkring honom drar samma slutsats. Plötsligt blir det ”inne” att skälla som en hund, och nu är det för sent att stoppa det hela utan att behöva bekänna sin underlåtenhetssynd. Här kommer stoltheten in. Pastorn borde ha sagt stopp för länge sedan, men gjorde det inte. Han sticker huvudet i sanden och villfarelsen fortsätter.

Nu har jag inte beskrivit ett faktiskt skeende (bortsett från första lejonvrålet) utan detta är mina tankar kring vad som kan hända.
Om vi i förnöjsamhet och inre vila har vår glädje i Guds Ord och den helige Ande öppnar vi inte så lätt för villfarelse. Gud vill väckelse. Gud kan låta oss uppleva ovanliga saker, men låt oss pröva allt. Vad är frukten? Har jag lärt känna den helige Ande så väl genom noggranna studier i Skriften att jag känner igen hans frid i det som händer? Förhärligas Jesus? Minns att den helige Andes uppgift är att förhärliga Jesus – inte någon annan. Bygger det upp? Tröstar och uppmuntrar Kristi kropp? Finns det någon begriplig mening i det som sker? Vi har ju fått ett förstånd också.

Vågar jag sätta frågetecken för det jag inte känner igen som gudomligt även om jag kommer på kant med mina kollegor? Även om jag blir utfrusen ur gemenskapen och anklagad för det ena och det andra?

Gud sådde en god säd, men ovännen sådde något som var förvillande likt den äkta säden och båda växte upp tillsammans. Se Matt 13:24-30.

Bedrägliga böcker om livet efter döden

Av Peter Wallgren

En syster i Herren sände ”Heaven is so Real” av Choo Thomas till oss och ville att vi skulle översätta den och ge ut den. Jag läste igenom den och kände direkt på mig att dess ursprung var sataniskt.

I boken uppenbarar sig en person för Choo och påstår sig vara Jesus. Det verkar inte som att författaren prövade vem denne person verkligen var. När han tilltalar författaren uttalar han omväxlande smicker och hot mot henne, och detta är absolut inte den karaktär som kommer från Herren. Bl a får Choo av Jesus ta emot en krona på sitt huvud (sid 21). Tiden är inte inne för sådana belöningar ännu. På samma sida säger Herren till henne att de som inte ger tionde är olydiga barn. Visst är tionde bibliskt, men Herren själv motiverade aldrig sina efterföljare med lagens piska. Sanningar som sägs i fel ande vilseför, därför att de inte motiverar oss med kärlek. Boken är ägnad att misskreditera Gud och få människor att hata honom genom den bild av honom som där målas fram. I efterhand har det framkommit att Choo har fått ”Herrens” uppdrag att grunda ett nytt samfund. Gud ger inga sådana uppdrag. Boken är ett exempel i raden bland de många sataniska uppenbarelser som fienden har förlöst idag, för att om möjligt bedra de utvalda.

Ett annat exempel är Mary Baxters böcker ”A Divine Revelation of Hell” respektive ”A Divine Revelation of Heaven”. Ingen av dessa böcker tillför egentligen något som bygger upp. De är frosserier i känslor (skräckinjagande respektive positiva), och de ger helt fel Gudsbild. Men detta är listigt inlindat i framföranden som imiterar bibliska uttryckssätt. Boken om helvetet ser ut att ha samma inspirationskälla som den Hitchkock öste ur för att göra sina berömda skräckfilmer. Den som hämtar näring från denna typ av litteratur blir inte fylld av förtröstan på Herren, utan av fruktans ande. Bakom alltsammans kan man känna en lagisk ton, som vill få människor att prestera mera av både böner och evangelisation för att inte få andras blod på sina händer. Om man ger sig åt denna drivkraft kommer man att överföra samma ande åt andra som man söker vinna, ifall de lyssnar och tar emot. Och många andra kommer att förakta evangeliet på grund av dess brist på värme och kärlek. Gud ger oss aldrig något uppdrag tillsammans med en fruktans ande för att motivera oss. Fullkomlig kärlek driver ut all fruktan, och Gud är fullkomlig kärlek.

Hur blir man beskyddad?

För att skydda sig mot sådana villfarelser måste vi lära känna Guds sanna natur, hans nåd och sanning, annars blir vi ett lätt byte för villfarelsens makt. När Satan inser att han inte längre kan dölja helvetet från människor, sänder han istället sina profeter för att använda vår medvetenhet om denna hemska plats till att misskreditera Gud. Många kristna, även kända ledare, har tyvärr låtit sig duperas av detta budskap, men det är som sagt ägnat att ge fel gudsbild.

Det finns bättre och mer trovärdiga skildringar av livet efter döden, t ex Sadhu Sundar Sings och Howard Storms berättelser (även om dessa självklart också måste läsas med viss urskiljning). (Vingården kommer ut med en svensk översätting av Howard Storms vittnesbörd inom en snar framtid.) E J Ekmans bok ”Evangeliets fullhet och de ändlösa straffen” ger en bra grund att stå på för att bedöma sådana böcker. Ekman tar oss nämligen igenom ett grundligt bibelstudium som vi gör klokt i att ha i åtanke medan vi läser skildringar om det som händer när vi dör.

Karaktäristiskt för Choos uppenbarelser är att hennes kropp skakar kraftigt varje gång hon tar emot dem. Detta görs det stor sak av i boken. Det hela känns på något sätt teaterlikt. Jag kan inte hjälpa att jag associerar till alla de liknande upplevelser som är så vanliga i karismatiska kretsar idag. Jag kan inte se annat än att de är avsedda att imitera Guds kraft för att vilseleda människor. Den kraft vi får från Herren är inte till för att demonstrera effekter, utan för att vi ska kunna leva rättfärdigt och utföra det uppdrag han gett oss.

Vi får en bra bild av hur Satan arbetar om vi studerar det som hände när Mose skulle leda Israels folk ut ur Egypten. För att hindra att Guds folk befriades hade fienden en hel arsenal av vapen som han tog till i tur och ordning. Först såg han till att folk blev så upptagna med sina arbeten att de inte hade tid och ork att tänka på något annat. Sedan gjorde han sina mirakler genom Egyptens trollkarlar, mirakler som var mycket snarlika dem Mose gjorde. Det var helt enkelt omöjligt för gemene man att se någon skillnad på dem. Samtidigt med denna imitation av Guds under förhandlade Satan genom farao för att få Israel att kompromissa, om än bara lite. Han visste att det skulle räcka med lite kompromiss för att få dem att förbli i fångenskapen.

På samma sätt är det idag. Vi måste få det rena evangeliet, befriat från onda andars tolkningar, för att kunna tjäna Herren på riktigt. Satan vet mycket väl att det räcker med lite surdeg för att syra hela degen. Det är inget konstigt alls att fienden håller med om det som Herren har sagt i sitt ord när han kommer med sina uppenbarelser. Det är en mycket vanlig taktik som används till att fånga in ett godtroget offer, även i mänskliga förehavanden. Först när man visat att man står på samma sida som sitt offer, kan man nästan omärkligt ändra lite på budskapet och få offret att skriva under avtalet.

Manifestationer med demoniskt ursprung

Vi måste också vara vakna över att många av de manifestationer vi idag ser i kristna kyrkor kan ha demoniskt ursprung. Från början var nog de flesta Herrens gåvor till längtande själar. Men efterhand som sådant blev accepterat som ett vanligt inslag i våra gudstjänster har fienden kunnat ta sig in genom sprickor i vår vapenrustning och gett oss förfalskade manifestationer som ser exakt likadana ut som de äkta, med den skillnaden att det är en annan ande som förmedlas. Vi får aldrig döma efter yttre skeenden, och vi måste lära oss att pröva andarna. Även i Bibeln har vi exempel på demoner som förkunnar evangeliet, och det är naturligtvis med bedräglig avsikt. Se Apg 16:17.

Vi hoppas kunna utveckla lite mer om detta senare, men vi skulle behöva dina frågor och reaktioner inför det vi skrivit för att veta hur vi ska gå vidare.

Stort & litet: The ideal pastor

Stort & litet: The ideal pastor

Andliga kickar eller verklig kärlek?

av Peter Wallgren

Den brist på sund undervisning som råder i Sveriges kristenhet tycks ha gett en grogrund för många kristnas beroende av känsloupplevelser i stället för verklig Gudsgemenskap. Varför vill annars så många ha förbön för att få falla ”i anden”? Är inte Guds inneboende närvaro nog? Om upplevelsen har blivit en avgud är risken stor att man får en annan ande än den som kommer från Herren, när man tar emot något från andevärlden. Gud är inte emot känslor, för han har skapat oss med dem, men vi är inte kallade att söka känslor, utan att söka Herrens kunskap, gemenskap och visdom.

Om alla dessa kickar hade resulterat i mer ansvarstagande hade de inte varit förgäves. Av frukten ska vi ju känna trädet, lärde Jesus.  Men det tycks i många fall bara bli mer sökande efter upplevelser. På så sätt skiljer sig dessa kristnas beteende inte mycket från knarkarens som behöver en ny fix. Sinnet blir fokuserat på att få fixen, och därmed oförmöget att se längre än till självtillfredsställelsen.

Fixbehov vittnar om en inre tomhet. När Guds nåd (alla hans resurser, all hans kärlek, all hans visdom) fyller oss behöver vi inga kickar. Hans nåd är oss nog. Guds nåd uppenbaras i våra hjärtan genom hjärtats tillitsfulla förening med Kristus. Men för att detta ska ske behövs rätt undervisning, så att vi för vår inre syn kan se Kristus sådan han är och vad han gett till oss. Vi behöver se Immanuel – Gud med oss.

Fienden har också en sorts nåd att erbjuda. Han är expert på förfalskningar. Men hans ”nåd” befriar inte, utan binder och förslavar. Fiendens ”nåd” är förklädd själviskhet. Den kan ta sig många ansikten. Ett annat uttryck för denna förfalskning är att gemenskapen med troende blir viktigare än troheten mot Herren. Jag har skrivit mer om detta i min bok Församlingens enhet i profetiskt ljus. I den kan du läsa mer om vad sann enhet verkligen är.