Publicerad 2015-04-26
Man kan säga att villfarelse är allt som vi inte ser på
samma sätt som Gud ser det. Ingen ser allt på samma sätt som Gud, så vi är alla
i ett visst mått av villfarelse
När man hör en lärare undervisa är det viktigt att samtidigt
lyssna till sitt inre vittnesbörd. Anden vittnar med vår ande om det vi hör,
och det vittnesbördet är fyllt av den karaktär som kännetecknar den helige
Ande. Dit hör kärlek, glädje, frid, ståndaktighet, tålamod, mm. Kärleken tror
allt och hoppas allt.
Om något av det vi hör skaver på insidan mot denna Guds
karaktär, är det antagligen något fel i det. Men man kan vara så van vid att
höra sådant att man inte reagerar. Men kanske tror att man ska bli nertryckt av
det man lyssnar till, för då sätts väl köttet på plats. Man kanske har fått
uppfattningen att Guds karaktär är motsägelsefull, och då reagerar man inte
fastän man märker att det man får sig till livs på söndagen känns
motsägelsefullt.
Risken finns att man till och med fördömer dem som upptäckt
att Gud inte är motsägelsefull, när man inte får ihop deras förkunnelse med sin
egen gudsbild.
Ganska få vågar ifrågasätta den rådande gudsbilden inom den
gemenskap man vant sig vid att leva i. Men vi är kallade att mogna genom att
växa till i kunskap om Herren, Ef 1:17, Kol 1:9, Kol 3:10. För att kunna växa i kunskap måste man våga överge något man kan ha
missförstått för att kunna se på ett nytt sätt.
Vi kan hamna i samma kategori som fariséerna på Jesu tid. De
trodde att de visste hur man skulle tolka Bibeln. Men de kände inte igen det
äkta livet från Gud när det uppenbarade sig mitt ibland dem. Jesus berömde hövitsmannens tro. Han som
inte ens tillhörde det utvalda egendomsfolket. Han berömde den kananeiska
kvinnans tro. Han såg något hos denne föraktade kvinna som var mer värt än
renlärighet.
Rätt lära är förvisso viktigt, för med fel lära kommer fel
gudsbild, och med fel gudsbild styrs livet på avvägar. Det är genom att vi skådar
Herrens ansikte med avtäckt ansikte som vi förvandlas till Herrens avbilder, 2
Kor 3:18. Vi behöver alltså få våra inre ögon öppnade, så att vi ser vad Ordet
säger, så att vi ser Guds sanna karaktär, så att vi kan förkunna ett verkligt
glatt budskap för alla som är tyngda av olika bördor. Om vi inte ser Guds
härlighet i våra hjärtan har vi inget svar att komma med till dem som ropar
efter hjälp. Om saltet förlorar sin sälta duger det bara till att kastas ut och
trampas ner, Matt 5:13.
För mig är Guds ord Alfa och Omega, den enda måttstock vi
har tillsammans med Guds Ande. Men alla har inte fått nåden att sätta sig in i
Ordet i samma utsträckning. Ändå har många tjänat Gud utifrån den kunskap de
haft. Tänk på alla kära bönesystrar (finns sådana idag eller är de utdöda?) som
låg på sina knän och ropade till Gud i timmar varje dag. Deras teologi lämnade
ofta mycket övrigt att önska, vilket jag snabbt märkte i min ungdom, men deras
hjärtans inställning var den rätta. Och det var inte alltid min! Men det var
jag för stolt för att inse på den tiden. Jag ville ju veta sanningen och stå
upp för den i alla lägen.
När jag läste kyrkohistoria och dogmatik i Lund häpnade jag
över hur man genom kyrkans historia har stämplat varandra som villolärare
utifrån avvikelser som idag verkar betydelselösa. Det var som om fienden då och
då sådde in ett litet frö av misstänksamhet och så fick kristna att
uppmärksamma en variant i läran och börja en inbördes strid mot varandra i tron
att det var helt avgörande för evigheten, alltså en frälsningsfråga, om man
hade rätt åsikt i den fråga som var aktuell.
En villolärare är inte
en person som då och då råkar ha fel kunskap om vissa saker, utan en person som
kompromissat med synden. Han kan ha gett efter för köttets lusta, kanske högmod.
Han kanske har sökt erkännande, makt eller positioner och så kompromissat
sanningen så att den skulle passa för sammanhanget. När man öppnar sig för
fienden genom att kompromissa med sanning, förlorar man snart förmågan att
skilja på sant och falskt. När våra motiv är orena har vi redan blivit
bedragna.
Fariséerna var sin tids fromma. De var ”frikyrkofolket” som
tog allt Guds ord på allvar och ansträngde sig för att leva efter lagens krav.
Ändå missade de, enligt Jesus, det viktigaste: ”rätten, barmhärtigheten och
troheten”, Matt 23:23, och ”kärleken till Gud”, Luk 11:42.
Tänk om vissa förkunnare som vi kallar villolärare har ett
rent hjärta och vill betjäna och hjälpa sina medmänniskor, även om det finns en
del brister i kunskapen?
Tänk om de lärare vi litar hundraprocentigt på kanske har
ett fariseiskt hjärta bakom den välpolerade fasaden?
Det är förledande tryggt att hålla sig till gruppen och dela
gruppens värderingar. Det är obekvämt och riskabelt att välja en annan åsikt än
den gängse förekommande. Det kan sluta med att man blir utfryst.
Vems livsverk kommer att bestå på domens dag?
När jag läste teologi på 1970-talet frestades jag en period
av högkyrkligheten. Många ungdomar i den falangen tog Bibeln på allvar. Det
kändes tryggt att få vara en i gruppen bland dessa och veta att jag inte var
ensam. Men - det fanns ett pris. De var benhårda i sin övertygelse om att det
var fel med kvinnliga präster. Jag började därför vackla i min kallelsevisshet
och kämpade i månader, ja, år med denna fråga. Det hade varit så skönt att bara
överlåta åt andra att besluta vad som var bibliskt och rätt och slippa kämpa
med konflikten. Vad menade egentligen Skriften med att kvinnan inte skulle vara
lärare? (Jag har skrivit om detta i min bok
"Kvinnan som förkunnare - vad säger Bibeln?")
Till slut bestämde jag mig för att lita mer på det jag upplevde
som Herrens tilltal och kallelse än på den högkyrkliga gruppens bibeltolkning.
Det kostade mig en dyrbar gemenskap, min pojkvän och mina vänner. Jag blev
ensam, men jag vann Herrens närvaro och frid.
Låt oss sträva efter att ha mjuka hjärtan och inte vara
tvärsäkra i våra dömanden. Av frukten känner man trädet. Smakar det kärlek och
omsorg eller möts vi av tvärsäkra antaganden och åsikter och känner oss
fördömda när vi inte i allt delar en ledares syn på vissa frågor?
Gud välsigne dig att följa Mästaren, Herren själv!
Madeleine.wallgren@gmail.com